Prolog
Under marken där allt svart samlas till en stor klump av aska
Där man aldrig kan hitta någonting eller nå fram - man fortsätter att halka
Stora kliv och stora märken i det svarta bär av
Ljuset skiner fram - jag tror jag ser någonting
Det flyttas in i stora sky-skrapor svart, efter svart, efter svart
Det går inte att undvika - för att de ser en
De socialiserar sig med varandra och bildar stora svarta moln som går ut över hela det vita - tanke molnen, tänkandet
Skapar frustration
Men vi njuter - för det spelar ingen roll
Vi försöker på nytt
Utan några undantag slåss vi vilt
Fint, intressant att du kan blanda in vardagsliv och ändå nå ett sådant djup.